Cantata
säg vem har sökt den viljan bortom bergen och vem har där då anat blott din längtan vem har snuddat ömt vid dina strängar med stråken trädd av ebenholts och tagel du ligger där helt trött, likt döden stillad berörd av kraften ur hans fasta hjärtslag du anar att du klingat bortom självet att sången fört dig bort från tidens hand och fast du ännu inte vet hans ursprung är kärleken den gåva han dig gett och du kan inget göra än blott älska och låta frihet över sommaräng ty varje gång du fångat evigheten så finns den inte mer uti din vård den är en källa sprungen ur din saknad till saknaden den alltid återgår |